vid stenen står den svarte
likt kol och hjärtesorg
han slickar på sin trumma
och värnar om sin borg
hans händer är likt spindlar
som smeker tovigt hår
hans fingrar klor som särar
på varje kvinnolår
han gnisslar tänder
väser vasst
han knorrar
och han flämtar
han vässar kniven
varje natt
och sitter där
och väntar
jag lugnt ser på
från dag till dag
hur ögonen hans blänker
litt mindre rött
litt mindre hett
och undrar vad han tänker
han tynar bort
han svälter ju
hans mage skrumpnar bort
jag lyssnar inte längre på'n
jag håller honom kort
nu slutar orden flöda snart
jag känner inget mer
jag får väl sluta skriva nu
då ögat inget
mer
ser...
Wow....dette var saker! 
