Sjaman.com – Forumarkiv

Jag stegar stiglöst stolt genom livet
ser på de vackra döende tingen
och människorna som glömt
att de dör en smula
dag för dag

Jag öppnar käften för att skrika
men ångrar mig
och skriver
"vi föds döende"
i sanden vid havet

Den va fin!

Kanskje burde me fjerna totalt tabuet rundt dette?
Lurer på korleis verden då ville blitt?
Kanskje ville livet blitt ein einaste lang, dionysisk fest?
Kanskje ville me ha blitt færre?
kanskje ville min sanne natur tvinga seg fram tidlegare?
Kanskje,kanskje...
gruble...

Hur verden blir då?

Det är väl bara att se på de kulturer där döden ICKE är tabu så ser man ju hur de har det.

Mvh,
Thomas

Og då tenker du på......................?
Dette kan vel tolkast på to måtar?

jag frågade först!

For meg er døden en naturlig del av livet.

En bekjent hadde vært i begravelse på Island, hvor det var en fest, en feiring.
En av ungdommene hadde sagt til henne, " at de møtes jo igjen, og at personen hadde det godt nå "

....

Likte diktet ditt , trumman 

Vi er redd for døden, og mer redd for livet . Ganske kjedelig å leve sånn, eller hva?
Hvorfor skal vi være redd for alt?

Kanskje vi skal fokusere mer på akkurat nå. 

Klem fra meg   ( en som trener på å leve i øyeblikket..hehe )

Ja, leva nu, hela tiden.

Det hade jag förstått sedan länge i HJÄRNAN, men det var inte förens Oskar föddes och med allt som hände honom de första 2 månaderna som jag verkligen lärde mig LEVA I NUET också, på cellnivå, varje dag.

Det är en enorm känsla, liknande ngt jag aldrig tidigare känt, inte så här. Att vara Nu, och Nu, från nu till nu, hela tiden.

Det har han lärt mig, lillgrabben. Min son, och min lärare.

Den var härlig - inte minst för stegen stolt genom livet

Och barnafödande...  Jag har en liknande upplevelse om barnafödande. Om jag säger som så - hade vi levt för 100 år sedan hade varken jag eller min dotter varit i livet. Men det tog några år till innan jag vågade närma mig döden och titta på den. Ur ett helt annat perspektiv.

Jag tror att är man rädd för döden, är man också rädd för livet... för vågar man inte känna det ena, har man barriärerna uppe och kan inte känna det andra. Polariteterna må finnas. Vågar man inte inte känna på hatet, vågar man inte känna kärlek o.s.v ... o.s.v
Den dagen jag kände att NU kan jag dö; Jag har gjort tillräckligt för att kunna lämna - då kunde jag också leva. Jag vill alltså leva vidare, men jag kan dö om det är så.

Jag har släkt i nord-Sverige som nyligt hade en kort likvaka i modern tappning som övergångs-ceremoni. Barnen 5 och 8 å gamla var med och tog farväl av sin farmor. 5 åringen hade varit ledsen/lei for att farmor skulle bli en dödskalle, men när hon såg farmor ligga där i klänningen/kjolen som småflickorna valt... då blev hon glad och strök farmor över handen.

"trumman":

Ja, leva nu, hela tiden.

Det hade jag förstått sedan länge i HJÄRNAN, men det var inte förens Oskar föddes och med allt som hände honom de första 2 månaderna som jag verkligen lärde mig LEVA I NUET också, på cellnivå, varje dag.

Det är en enorm känsla, liknande ngt jag aldrig tidigare känt, inte så här. Att vara Nu, och Nu, från nu till nu, hela tiden.

Det har han lärt mig, lillgrabben. Min son, och min lärare.

Den "rette" tanken min om kulturar der døden ikkje er et tabu,er der den er ein integrert del av livet,så og seie.
Der den ikkje er framandgjort,men naturleg del av heilheten.

Men så tenker eg den "feil" tanken min om kulturar der døden heller ikkje er et tabu,ut frå at et menneskeliv eller 1000 ikkje er så mykje verdt. Lite nok verdt til å glatt ofre for ei "god" sak.
Nok til å sprenge seg for,
nok til å gå i krig for.
Det kan jo sjå ut som om døden i slike kulturar heller ikkje er tabu?

Det var det eg tenkte.

Personleg har døden gitt meg stor psykisk smerte,derfor frykter eg den.
Eller var det livet?

et fint dikt  :respect:


Tankesprang:

En "moderat form for død", som er nødvendig for virkelig liv, kan være å være åpen for å la gamle konsepter (knagger man bygger sin virkelighet på) falle fra...la konseptene dø

Slik kan ens egen sirkel av erfaringer og forståelse bli videre, større

Livet er lagd på det viset at denne sirkelen utvides, blir presset utover om man vil eller ikke...strever man imot er det mye frustrasjon i vente (fundamentalister av alle slag passer inn her...det er også forklaringen på alt sinnet de har..de slåss mot selve livsloven)

Som alle andre opplever jeg at min sirkel av forståelse og erfaringer utvides, og så plutselig trekker seg sammen i faser, og deretter åpner og utvider seg igjen

Til slutt blir den kanskje helt åpen, favner alt, og liv-død er ikke lenger tema  

Dette diktet likte jeg virkelig!

Jeg tenker det er på tide å fjerne tabuene rundt døden. Den finnes ikke egentlig, kun som en overgang og transformasjon. Om vi lærte oss å feire døden, ville samfunnet forvandles, det er jeg sikker på. Og jeg tror det kommer, vi åpner opp til en ny forståelse av liv-død-tematikken. Og livet, som ER nuet.