Sjaman.com – Forumarkiv

Dette er til dere som deltok på Sjamansonens reiser i Nepal og Tibet. Dere husker alle de fire vi traff i Nagarkot...velkommen med deres inntrykk og minner.

Mvh ailo

Det er noen dager at jeg tenker om, hva man skal skriver om denne møten med de fire sjamaner.

Det hva har berørt mest dypt er personlige temaer, opplevelser i trommereiser, møten med sjamaner i den åndelig verden. Og for noen av oss kanskje de private healinger.


På et annet niveå var det for meg en gang til en øst-vest-møte. Forskjellige kulturer,  forskjellige omgang med hverandre. Det er en mulighet for å forbinde: mennesker, kulturer, ånder, arven fra vest og øst. Senere hører vi i et tranceorakel hvor viktig det er for framtiden.

Der sitter en gruppe av flere ”hvite mennesker” framfor en eller to som har ikke sett mennesker fra Europa før.
Og vi – vant til å leve (eller har levt) et hodestyret liv - er berørt av intensiteten, vitaliteten og kraften i deres trommeritualer og sanger. Man har ikke så mange order om firste kvelden, noen av oss gråter, man gi seg en klem og føler seg velsignet å få oppleve det hele.

Kommunikasjonen er så enkelt som vanskelig. Ingen engelsk og man har ikke altid oversetteren vedsiden av seg. Men det er en sjamanmøte...Man trenger ingen order...for å forstå.
Mye er ny og ukjennt. Men der finns tinger som er lik overalt.

Man kommer også til å tenke om betydningen av språket, av order, av hode-kommunikasjonen. Hvor mye order, skriverier og språkelig forståelse trenger man?
Hva er forskjelligen mellom språk- og hjertekommunikasjon? Har de ikke samme betydning? Alt til sin tid? På hvilken måte møter man et annet menneske?
For meg er en gang til balansen svaret. Det er godt å få en mulighet for å gjør det mer bevisst inn i seg.

Fra de vestlige sjaman-kurser/-belæringer er jeg vant å høre forklaringer, det å dele noe med språket, diskusjoner.
Under de nepalesiske ritualer har vi ikke altid fått forklaringer om hva foregår. Ikke for ritualer, ikke etter ritualer.
Kanskje noen har andre inntrykker. Så jeg kan og vil likevel bare skrive om mine inntrykker.


Alt i alt se jeg for meg grunnen for å dele og skrive om møten med nepal-sjamaner i oppgaven å gjøre forbindelser mulig. ”The energie-lines of Mother Earth. And the spiritual energie-lines.”
Kanskje noen av de som har tatt fotoer kan setter fotoer av sjamaner her inn i forumet? Så har de som er interessert i bedre mulighet for å styrke kontakten?

MvH Antje.

Takk Antje , for at du deler .

Det høres ut som et hjerte-varmt  og  hjerte-åpnende møte .


         

Takk Antje för att du delar med dig!

Min tur mot Nepal började på dansgolvet i Åbo i Finland. Det var en helgkväll för snart tjugo år sedan när jag stod min vana trogen och dansade på restaurangens golv. Jag hade dansat i flera timmar redan när det spelades låten One eye Joe. Jag hörde inte texten rätt utan tyckte de sjöng Kat man du då var det hänt. Jag bara stannade till och stod där bland alla dansanta människor och grät. Jag grät  och grät och kände "jag vill "hem" till Kathmandu". varför visst inte jag.

Några år senare kom jag att möta min buddhistiska lärare Lakha Lama. Han har en organisation som heter Tibet Charity, som hjälper tibetanska flyktingar. Efter en veckas retreat med Lakha kände jag djup tacksamhet för att jag hade möjligheten att ta del av de buddhistiska lärorna via en mycket duktig Rinpoche. Så jag ville bidra till Charity arbetet. Jag skrev jag ville understöda en äldre man eller kvinna som behövde hjälp. Av en slump kom det sig då att jag blev understödsperson åt min lärares tidigare betjänt från Tibet. Han och hans familj bor nu i Kathmandu. Min hemlängtan blev ännu större, jag ville ju dessutom träffa denna familj

hoppsan, jag fortsätter nu

När jag kunde slå ihop att få träffa min buddhistiska familj och dessutom få åka på en shamanresa till Nepal och Tibet kunde ingen hindra mig längre. Det blev många hinder på vägen, bokningar som inte ville fungera, min mormor dog, jag kraschade min bil, jag blev förvarnad att jag inte skulle överleva resan. Ailo svarade "stay cool". ha va enkelt då...

Allt detta ledde till att jag bokade, fick dödsångest och avbokade och bokade om...till sist var situationen hemma så svår, nu blev jag hotad hemma av en sjuk person, så jag fick byta lås på dörren och ta kontakt med polis.

Då bara gav jag upp. skit samma dör jag så dör jag. min längtan var större än dödsångesten.

Jag läste om den kvinnlig shamanen Fulmaya på nätet. En kvinna som hade fått kämpa enormt för att få erkännande som shaman. Hur hon fördes bort av andeväsen i flera år och kom sedan tillbaka för att bli "begravd" i flera dygn för att återfödas. Hon nekades lära av shamaner pga att hon hörde till den låga kasten och hon var flicka. Jag kände Hallo! hon har något att lära mig om att vägen inte behöver och är oftast inte lätt och speciellt inte för kvinnor. En nyfikenhet väcktes för hur hon var som person, vad kan hennes person förmedla om kampen. Hon som föregångare och någon som klarat dessa utmaningar? Jag skulle vilja få en healing av henne tänkte jag.

Sen kom dagen uppe bland molnen i Nagarkot. Ett ställe där örnar seglade förbi fönstren och Himalayas topparna syntes i gryningen. Hon var en vacker medelålders kvinna. Och jag tittade och studerade och sög i mig det jag kunde lära mig om henne. Hennes skarpa blick och självkänsla fascinerade mig, och styrkan! Jag blev säkrare för var dag som gick. Ja jag vill gå vägen, fast jag kände på mig att jag skulle komma att få offra mycket av det liv som jag kännt och trott på tidigare. Jag måste ge upp mycket för att kunna ta in mera.

Sen kom kvällen när jag bokade min healingsession. Då kom tvekan, oj vem av shamanerna skulle jag ha som healer? de var alla mycket duktiga på olika sätt. När de hade trummat och kallat på sina andar hade jag åkt med på resor som gick ut i skogar där andarna från rötterna hade rusat genom skogarna till oss, vattenandar från floder hade samlats ihop för att sugas mot oss, övre världar i guld hade besökts. De fyra shamanerna hade alla sina egna olika andehjälpare som de kallade på när de visade oss hur de jobbar. Ibland rann mina tårar när jag kände kontakten med dessa andars väsen. Av tacksamhet att de delade detta med oss och för att det var så oerhört fascinerande och vackert och vilt!

När healingen skulle börja hade jag frågor som jag kunde ställa till shamanen när hon var i trans. Den översättare jag hade med mig skulle fråga åt mig. Fulmaya bad mig slappna av och inte hindra min kropp att röra sig om den ville det. Iklädd en röd och vit dräkt med påfågelfjädrar och bjällror runt kroppen satte hon igång framför det shamanska altaret. Efter en stund började hon hoppa upp och ner där hon satt, bjällrorna ljudde högre och högre och jag kände hur även jag började hoppa i korssittande ställning på golvet. Jag frågade frågor om mina barn och min väg. Hon berättade att två personer hindrade min utveckling. Hon berättade om en död släkting till mig som inte ville jag skulle gå denna väg. Hon helade mina sjuka knän och rygg. Hon berättade om hur det skulle gå med mina barn. Hon berättade om mig och min framtid

Efter att hon kom ur transen så gjorde hon en ritual där hon avlägsnade de hinder som de personer som ville hindra att jag skulle gå vidare hade på mig. Jag kastade riskorn över axel och brände rökelse och gjorde vissa ritualer som hon visade åt mig. Till slut började hon trumma och jag befann mig igen någon annanstans. Nu hade vi hållit på så länge att de andra shamanerna kom in i rummet och de började trumma med. En kort stund senare kände jag hur något kom loss ur mig och jag såg hur en eldslåga slukade det och sessionen var över.

Jag gick ut i mörkret och blåsten och tackade i de fyra riktningar. Satte jord vid ögonbrynen och ropade ut i mörkret, jaaaaaa!

Detta e en kort version men hoppas jag kunde förmedla lite från min resa och möte med shamanerna
PS mitt möte med fadderfamiljen var underbar, ett varmt möte, som vi känt varandra hela livet
Hälsningar Lotta

j

Takk for din ,etter sigande forkorta,men likevel fyldige versjon av møtet med sjamanar i Nagarkot.
Det var eit hyggeleg og interessant gjensyn med turen,som virkar som den var for lenge sidan,
inne i tåketida ein stad...

Takk Final Tribe!

Ja, det känns faktiskt som det var evigheter sen vi var i Nepal.

Men det att jag skrev om upplevelserna gjorde att jag plötsligt ville sätta mig ner med mina Nepalesiska trummor som jag gjort skallror till. Jag åkte iväg på en trumtur upp till Nagarkot till naturandarna. Inte lika starka upplevelser nu som då. Men det kändes fint!

Det var skönt att vara tillbaks till omgivningen i Nagargot. Jag åkte dit där jag hade haft mina lugna stunder med qigong i gryningen. Samt gjort ett altare ute i naturen med bl.a stenar, blommor, frukt och vatten.Det gjorde jag för att visa min tacksamhet och vördnad för allt jag fick vara med om och lära varje dag vi var där.

Den djupa tacksamheten har jag ännu! Till shamanerna där och till er alla som var med på resan!

Takk antje og wind of changes for fantastisk lesing.
Takk for at dere deler dette med oss.

RITA

"antje":


Kommunikasjonen er så enkelt som vanskelig. Ingen engelsk og man har ikke altid oversetteren vedsiden av seg. . . .
Man kommer også til å tenke om betydningen av språket, av order, av hode-kommunikasjonen. Hvor mye order, skriverier og språkelig forståelse trenger man? . .

Fint å lese om dette.
Da jeg så sjamanfilmen fra Nepal var det noen oversettelser der. Men bare noen få. Og likevel trodde jeg at jeg hadde forstått alt. Jeg syntes til og med at jeg kunne snakke med sjamanene om de bare var her og i en sirkel med meg.
Hvordan var det med de fire? Du skriver om hjertekommunikasjon. Var ikke det mer enn dette? Jeg kjenner av og til en vibrasjon som fyller rommet og alle som er tilstede kommer i resonans i denne vibrasjonen. Med hele kroppen og sinnet. Var det noe slik der også?
Hilsen
Gåååja

Gleder meg til å se den filmen du nevner. En Binb adur deltar der, kanskje den Binbadur vi traff i Nagarkot.

Ja visst, var det vibrasjoner i rommet. Tatt av vibrasjoner. Men det er ikke lett å beskrive en slik sjaman-situasjon som er så tett med informasjon at man tas ut av sitt gode skinn og svever opp i  det blå lyset over Himalaya...

ailo

Hei Gåååja og takk for svar!

"Gåååja":

Da jeg så sjamanfilmen fra Nepal var det noen oversettelser der.

Mener du den ”Schamanen im blinden Land” –film som man kan kjøpe i nettet? Har den fått hjem nå, med glede og takknemlighet.

"Gåååja":

Jeg syntes til og med at jeg kunne snakke med sjamanene om de bare var her og i en sirkel med meg.
Hvordan var det med de fire?

Jeg har møtet to av de i trommereiser, når de har kallet deres ånder. Språkelig kommunikasjonen foregikk for meg på tysk da. Men det er ikke altid setninger. Det er en ”å vite”, en å føler hva man si. Derfor har jeg nevnet det ”hjertekommunikasjon”.
Etter denne trommereiser fungerte kommunikasjonen i fysisk verden for meg gjennom øyne. Og en innvendig uttale av det hva man vil si. Så fungerte det og jeg har glemt at man forstå ikke et ord fra sine forskjellige språker.
Men jeg har tenkt at det er kjent bland sjamaner å kommunisere på denne måten?

"Gåååja":

Jeg kjenner av og til en vibrasjon som fyller rommet og alle som er tilstede kommer i resonans i denne vibrasjonen. Med hele kroppen og sinnet. Var det noe slik der også?

En gang var kraften og vibrasjonen så stor at selv en av de sjamaner fallet over ende...

Tilføyer denne tråden ein artikkel som plutseleg dukka opp .......................:http://www.truia.net/papers/VirginiaShamans.pdf