Sjaman.com – Forumarkiv

Del 2 av mine reiseopplevelser / -beretninger....


Betraktninger over det vestlige Ego og det østlige å tjene

Vi kommer fra vest. Er oppvekst der. Har vår pregninger. Verdier som er gitt med oss. De vi har tatt imot til oss. Med de vi tar stilling til. De vi ikke altid setter pris på. 

Og helt rask og selvfølgelig prater vi om den nødvendige ego-død. Om å ikke-være, om ikke-jeget. Det blir nesten som målet. På en vei som er ny for oss. For oss ”vest-mennesker”.   

Dra vi også derfor til østen?

Langt for begynnelsen av reisen har begynnt reisen. I drømmer, meditasjoner, meddelelser.
Jeg er takknemlig for alt det. Men også ikke altid i fred med det hva er der. Tvil kommer opp. Tvil om den blinde å tjene. Om den ikke-å-tenke-om. Om den å avgi-alt.


Reisen begynner. Vekk fra vesten. Ut fra verden av ego, tanker, selvbestemmelsen, egne frie avgjørelser. 

Inn i østen. Inn i fromheten, inn i hengivelsen til det guddommelige, inn i en verden av å føle, å dyrke og å tjene.


Jeg stå i templet. Omringt av overlevensstore statuer. Jeg må se opp til de, når jeg vil se de. Blikkkontakt på samme øyehøyde er umulig. Noen smiler, er velviljend.

Andre er fryktvekkend. Skal bevirke respekt, ydmykhet og bukk. Alt blir forsterket gjennom mørke, store romer, tung luft som virker om å ikke har bevegt seg århundrer siden. Også ikke gjennompustet. Luften, som jeg har pustet inn en gang før, århundrer siden.
Hva har skjedd siden denne tiden? Ingenting? Fremdeles den samme tranghet? Som den gang?

Jeg få nesten ingen luft. Føler meg presset. Kan ikke puster mer. Vil bare ut. I naturens frihet. I uendelighetens storheten. I det romet, i det puster er mulig. Livet er mulig.

Hvor er solen i denne romer? Hvor er livet? Hvor er blomster? Hvor er farger? Hvor er sanselighet, livsglede, livslyst?


Mennesker framfor meg omrunder de gyllne guder. Bukker seg, gi penger det de nesten ikke har, ofrer mer som de har. Bukker seg, i ydmykhet og rede til å gjøre alt, hva denne guder vil fra de. Maksimal å tjene? Ingen innvending? Blind å tjene? Ingen kritikk, tvil, etterspørre? Er det østen? Livt hengivelse, blind å tjene, komplett å-gi-opp seg selv? Er det ego-døden? Og mer: Skal det være målet?

Kommet til i østen. I en gammel tid. Hva finner jeg her – for min tid?

Orakelkvinnen kan også ikke hjelper meg videre. Hun forstå ikke mitt vestlig spørsmål, forstå ikke, hva er problemet for meg. Når jeg enkelt bare tjene, skjer alt fra seg selv. ”Bekymre deg ikke...” Da kommer alt til å være godt og riktig. Her er man vant med å tjene, å gi og å si JA.

Hva blir med min skepsis, min kritikk, mine ønsker? Er de viktig i alt det hva skal være så enkelt? Enkelt bare si JA til alt, hva kommer ovenfra?


Eller kommer egoet tilbake? Er det virkelig behøvet? Spør noen etter det, hva egoet si? Hva vil jeg? Og hva vil ikke jeg?


Jeg søker og finner veien tilabke. Etter en reise til østen.

30.10.2007

En fin beretning. takk for at du deler.

Din problemstilling er viktig. Blindt å tjene, egodød eller kommer ego tilbake. Ego er også en nødvendighet i det å sette ting ut i livet, gjøre virkelig det sjelen søker. Slik er det for meg. Ego død er død over falske egostrukturer og gjør at det sanne og autentiske selv vokser frem.
Den blinde hengivenheten og det å tjene kan også være en unnvikelse, men det er luksusproblemer som vi i vår del av verden kan ha. Takk for alt du deler fra Tibet, jeg lengter jo også samtidig etter det å kunne oppgi meg selv men jeg tror ikke det er hva jeg skal.

Att avsäga sig sitt invanda ego i västvärldens vardag under en resa österut blir tillika en egodöd. egot har förändrat sig under resan.
Att vara i Tibet där människorna fortsätter sina prostrationer, böner och där tilltron till Buddha är lika stark efter 50 år av kinesisk ockupation och polisens omedelbara ibland hotfyllda närhet säger en hel del om att förändring tar tid men också att det som är sant överlever... bara tilltron och modet finns kvar... och att det behöver inte vara och är inte lätt.

Egot blir vi ju inte kvitt, men vi kan samarbeta med det så vi inte behöver  om och om igen. Utmaningen för mig är att lära mig leva ett gott liv enligt den tro jag har även om omgivningen sällan stöder den. Att kämpa för det som själen längtar efter. Att lyssna och följa  själen och låta egot stå som en vakt bredvid (tills förändring sker och vaktbyte sker)
Tack för dina tillbakablickar från resan 

Dype betrakninger dette, Antje... 

Ja, gjerne en gylden middelvei, hvor sjelen og hjertet styrer egoet, og ikke omvendt... 

Tusen takk til dere alle for tilbakemeldinger!

Ja, den gylden middelveien. Balansen mellom øst og vest. For å finne denne balansen i eget hjerte og hode er det så viktig å forbinde. Å forbinde øst og vest, på forskjellige niveåer. Det var også en av hovedoppgaven vi fått under reisen...

Takk tiril for dine ord. Etter å tenke videre om det har jeg kommet til det: Jeg trenger min JEG for å sette ting ut i livet, slik du si. Og for å gjøre (treffe?) avgjørelser. Men jeg trenger ikke EGO. Jeg se det nå som et syk hylster rundt om jeget. Og med egodøden blir man fri av hylsteret litt etter litt. Så oppstod et viktig bild for meg, takk for å kommer til det ved å dele. 

Takk Lotta for dine tanker fra reisen. Hver har sine egne opplevelser og så er det viktig at vi deler det. Det var jo spesiell under reisen at hver hadde sine egne motiver for å være med, sin egen tilknytning til Nepal/Tibet.

Takk igjen til alle, A. 

Hejsan Antje och ni andra på sonen!
Takk för du tar oss till Tibet och Nepal... Ännu en sväng  . för att kanske se på det ur en annan synvinkel, när man kommit hem. Jag kastade mig ut på resan efter att ha sagt upp mitt jobb, gjort slut med pojkvän, min mormor dog just innan resan och spåmän sa åt mig att jag kommer att dö under min resa att jag kommer aldrig ut ur Tibet
Sedan när jag satt på finnairs flyg och pga flygplansbyte fick plats i första klass, då log jag medan jag knappade på stolen och gled neråt neråt tills jag låg som i en säng... Ha, dör jag så dör jag i första klass tänkte jag  och drog en filt över huvudet.

Själv hoppades jag att jag avsagt mig tillräckligt mycket för att mitt ego skulle smälta bort och en underbar människa i mig skulle blomma upp under resan 
...jag tyckte att något i mig som ställde till problem och som jag uppfattade som störande i
mitt liv skulle försvinna... Jag tänkte att det var en egodöd som väntade mig och att den skulle vara nödvändig för min fortsatta utveckling. Efter möten med alla dessa underbara medresenärar från olika länder, shamanerna i Nepal och orakel i Tibet och slutligen en bra bok jag började läsa väl hemma, kom jag till att jag ska inte vara i kamp med mig själv, detta något som irriterade mig var något som ville ha uppmärksamhet av mig. Det var en styrka som jag tryckt ner av den snälla flickan uppfostran jag fått. Hur ser ni på det; är detta mitt ego som stör eller är det inlärda mönster?

god lördagkväll Lotta