I joiken bor en helig tid. NÀr min far dog var jag i Tarradalen och jagade lodjur. Som tur var överlevde lodjuret jakten,kanske var det vi tvÄ Stockholmare som skrÀmde bort det. Det enda jag mindes var joikarna, kniven under bordet,helikoptern,sorgebudet, den massiva triangelformade bergsavsatsen dÀr en ren hade ramlat ned och lÄg död mitt pÄ den gamla samiska offerplatsen.Ensamheten i det vita landskapet, den dödes ansikte som en timme tidigare hade varit min levande varma Àlskade pappa ....nu spökade han och jag blev rÀdd, fast han varit den nÀrmaste och mest kÀra.
Joiken blev kvar, den blev kvar som en livgivare, en spökutjagare, en kraftig sorge- och glĂ€djeförmedlare, en brobyggare sĂ„ att jag vĂ„gade grĂ„ta över pappaförlusten och tro att det fanns en fortsĂ€ttning.Min morfar var prost i Ăverkalix,pĂ„ prĂ€stgĂ„rden fick hans mamma inte joika, det var en stor synd.Hon gjorde det i smyg sĂ€ger mamma. Moster och mamma joikar aldrig i smyg, de har en sĂ„dan glĂ€djande galenskap i sina röster, det bor skönhet i deras svĂ€ngande mellan madrigaler och joik.
Vem kan lÀmna ett heligt inre landskap som bÀr sÄ mycket liv och tidlöst erkÀnnande av mÀnniskor som har funnits, som nu finns och som kommer finnas. Floden av blod,de förfÀder vi haft och den vita renen, ger mig möjlighet att fortsÀtta den resan som mina livserfarenheter givit mig. Joiken gÄr inte att förneka. Pappa visade att det finns en tid bortom dag och natt, bortom förnekelsens rum, bortom levande och död. En tid vÀrld att joika en tid vÀrld att utforska...i mina drömmar finns alla med.
Joik er i sanning en spÞk-utdrivare og en kallande pÄ livets upp byggande krefter.
