Sjaman.com – Forumarkiv

Det starter alltid slik:

Jeg setter meg ned i meditasjon, kjenner energiene begynner å jobbe, og jeg møter min farmor i døren i det huset hun bodde.
Hun åpner døren ned i kjelleren. Vi går ned trappa - ned i en jordkjeller
- vi går nedover, nedover, nedover...
i en smal tunnel.

I begynnelsen var jeg redd, men siden min farmor er med, føler jeg meg jeg trygg.
Tunnellen flater ut og utvider seg .
Plutselig kommer vi inn til en ganske stor grotte.
Det er fakler på veggene som lyser grotterommet opp -
og midt i rommet er det en brønn, det blinker av gull av vannet og
jeg vasker både mine hender og føtter.

Min farmor forlater meg alltid her,
nå må jeg gå videre selv.
Veien er inn i en ny tunnel, denne går oppover-
i spiral
opp, opp, opp....

Plutselig ser jeg en utgang,
jeg ser lys - og jeg kommer meg ut av tunnelen,
lyset er så skarpt at jeg må skjerme øynene mine.

Jeg ser meg rundt, jeg er på en høyde
- med utsikt over en sjø/innsjø -
den kan minne om en svane.
Jeg ser store trær, og grønne enger.

Noen ganger kommer en ulv meg i møte,
andre ganger er det
den hvite falken som sitter å venter på meg.
Eller det er en hjort...

Plutselig ser jeg hvor jeg er,
Jeg er på en gravhaug ra en gammel bosetting
fra jernalderen -

Her har jeg vært mange ganger før,
både i dette livet og i tidligere liv.
Jeg er på stedet hvor jeg fant roen
da jeg var barn.
Jeg er på stedet hvor jeg drar til
når jeg sitter ute

Jeg er hjemme...

Det er alltid en like fantastisk reise til mitt kapell hver gang.

RITA
Jeg er på

Flott lesning.

For en nydelig begynnelse på reiser.....

Takk for at du deler 

Godt å lese .
Jeg har også et slikt spesielt sted , som jeg kaller mitt alveland , en lysning i skogen.
Fint å kalle det , mitt kapell .

Takk for diktet

Jeg og Oakman ved vikingeboplassen her på Dønna,masse kraft å hente der.

Flott, kan tenke meg at moder jord vibrerer under føttene deres. Det er deilig med slike steder.

RITA

Det må være et godt sted å være 

Ja Liljee, det er et fantastisk godt sted å være 

RITA

Det hørtes herlig ut! 

Minte meg om Faithless;

This is my church
This is where I heal my hurts
It's in minor keys
Solutions and remedies
Enemies becoming friends
When bitterness ends

Contained in the hum
Between voice and drum
It's in the change
The poetic justice of cause and effect
Respect, love, compassion
This is my church
This is where I heal my hurts

God is a DJ

Ein flott heilag plass du har,Rita!

Tror nok ikke det var Rita's plass,det er Ørnen og Oakman.
Skal si at vibrasjonene var enorme,er der ofte og trommer

He? - meinte diktet til Rita.
Men vikingbuplass får meg til å hugse noko eg les ein gong,i eit norsk vekeblad.
Noko frå virkelegheten vår.
Det handla om ei kvinne på ein konkret plass eg ikkje hugsar namnet på.
Ho vakna ei natt av ein underleg draum og gjekk ut i mørkret.
I ein lysning/slette med  skog rundt(trur eg),såg ho eit mystisk lys og gikk nærmare...
Der fekk ho sjå  omrisset av ein stor trebygning i eit underleg ,nesten fosforiserande lys .
Den  såg veldig gammal ut,og det tykte ho var rart,for ho hadde aldri sett den før..
Ho oppfatta fleire detaljer ved denne bygningen og omgivelsane ,som eg ikkje hugsar att no.

"Synet" varte ei viss tid,før det bleikna bort,og kvinna tusla lettare forvirra heimatt.

I ettertid vart staden saumfart,og ei arkeologisk utgraving kom i stand.
Det viste seg å ha stått eit svært langhus frå,trur eg,vikingtiden der.

(var i Norge el. Sverige,dette.)

Sikkert ein kraftfull plass.....?
Eit bodskap frå ei anna tid?
Ein lucid dream som bokstavelegtalt enda på rett plass-til slutt?

Kraftplatser ja.. mmm, där sjunger det i markerna!

Min vän Björn har detta att berätta om kraftplatser:

I fjällvärden efter den gamla färdvägen till Norge bodde för länge sedan en gammal kvinna som hette Lapp-Brita. Om jag minns rätt så var platsen kring Åtniken i södra lapplandsfjällen.

Hur det nu än var, så råkade hennes torvkåta brinna upp. Och byborna som ofta färdades på norgeleden fann henne i askan efter hennes hem. Först försökte de övertala henne att följa med dem till byn. Men Lapp-Brita vägrade. Hon hade levat hela sitt liv till fjälls och hade kanske inte heller så många år kvar. Byborna ville ändå inte låta henne vara bostadslös på fjället, så de lovade att bygga en ny torvkåta åt henne.

De for runt i de närliggande fjälldalarna och visade Lapp-Brita bra ställen att bygga sitt nya hem på. Och för varje plats de visade henne, lade hon sig ned i mossan och försökte sova. Därpå reste hon sig upp och skakade på huvudet: ”nej inte här”. Efter mycket letande fann de till slut en plats där Lapp-Brita kunde somna och där byggde de hennes nya hem.