Silverkorpen (sølvravn?) slet sig med kraft ur bröstkassen min och slungade sig flaxande till väders så fort jag satt mig i flybussen mot Skellefteå. Jag var i norrland igen, bland fjällen igen, i lappland igen, där jag är född! Jag hade inte sett eller hört av Silverkorpen på lång tid, aldrig träffat honom på resor, eller ens tänkt på honom på snart ett år faktiskt. Men nu, i sin rätta natur, tog norrlandsluften fatt i vingarna hans och han svävade högt högt där uppe, framför bussen.
Jag såg genom ögonen hans, och jag såg allt som hände innan bussen kom dit. Kanske var det så att han bara kommer fram i norrland, där han behövs, där jag behöver se. Sen kom Älgen fram ur skogen, en gigantisk uroxe med horn stora nog att ligga raklånga i – älgen är för mig vad Ailo beskriver den vita renen att vara i sin bok – han visade sin styrka genom att skaka träden runt sig med hornen och blev till sist ett med skogen igen och var borta.
Det fanns en ton och en sång kom ur molnen när bussen skar ut genom skogen och in över odlade fält in mot staden. Jag lät min monotona sång ha samma ton som bussen, så jag inte skulle störa de andra morgontrötta resenärerna, men sjöng precis så högt, i den rätta svängningen att jag visste de skulle uppfatta den. Kanske inte med öronen, men med innerörat. Jag hörde att många plötsligt drog avslappnade andetag.
Sen var jag framme och möttes av min kærestas famn, och vi var allesammen sammen igen.
Slutet gott, allting gott.
Mvh,
Thomas
Plus jag är så förälskad i min nordstjärna M, att det gör ont 
