Sjaman.com – Forumarkiv

Jeg kopierer et innlegg fra Andreas på Animistisk Trosfellesskap - http://animisme.unity.no/index.php?opti ... e&Itemid=1
som bør få oss til å tenke på ordbruken av sjamanisme og andre steder enn i Europa:

Her er en liten tankevekker fra Jack D. Forbes, Powhatan-Delaware, og professor emeritus ved Native American Studies, University of California:

"Shamanism" is a new European game. Shouldn't they play it by themselves, without stealing the symbols of indigenous cultures?

Han skriver også:

... all of the religions of the world make use -- perhaps equally -- of
the tools of the "shaman" including liturgy (ritual), songs, incantations (recited prayers or formulas) and direct contact with the spiritual world (visions, ecstasy) in order to bring about changes on the physical plane.

Som eksempler nevner han karismatiske kristne og katolikker.

Han avslutter med følgende:

We should continue to object to the use of the term "shaman" as applied to our indigenous traditional doctors, holy people, herbalists, wise people, vision-seekers and diagnosticians.

Hele artiklen finnes her:

http://nas.ucdavis.edu/Forbes/shamanism.html

Så vi bør være OBS på og respektere at diverse urbefolkningsgrupper liker ikke å bli nevnt som sjamaner og sånt. Men respektere at de har andre betegnelser.

Jepp,likheter finnes men som sagt respekt er viktig 

Jepp er viktig å vise respekt! Skal man kunne forlange respekt fra andre er det like viktig at vi viser respekerer tilbake!

Enig med Lotta at respekten er viktig. På en måte kan jeg forstå det han skriver om, jeg føler selv at bare på 2 år så navnet sjaman mistet sin alvorlighet?? vet ikke helt kosn ord jeg er ute etter. Det virker som om at mange (ikke alle det er mange seriøse også, men det begynner og bli lengre og lengre mellom dem) går på et kurs ei eller to helger også kaller de seg for sjaman, har også møtt mennesker som har godt på et treårig studie og kaller seg sjaman etterpå. hmm syns dette er rart for å bli en sjaman kreves mange års erfaring ikke bare noen kurshelger bak seg, med så klart noen turer i fjellet for og tromme. Før så ville ikke folk bli sjaman pga den påkjenningen det kan være og være det, og sa du nei når du ble fårespurt så risikerte du og bli gal av den samme kraften, eller pint til døde. Før så var det også slik at du gikk i kontstant lære, hvær dag med meditasjoner, tromming, transer, læring fra din levende sjamanske lærer og din åndelige sjamanlærer. Folk trudde du var gal i perioder, og tildels så er du det også for du sanser så inni granskauen mye, at du går bare rundt og ser deg for. og det kan se litt rart ut ja.... Så hvorfor er det så mange som ønsker og bli sjaman og som kaller seg selv for sjaman, før så skulle ikke du kalle deg selv for sjaman, det er andre som skal kalle deg for det. Og det handler også om den respekten rundt ordet sjaman. Jeg vet av noen som mener at de har en sjamanlærer, men har bare tilbringt tre til fire kurshelger med ham, og lært av ham. De har ikke snøring på hva det vil si og være en læregutt av en sjaman. vist du er det så oppholder dere store mengder av tid sammen og alene. Men så klart går jo ant og si at man prøver og gå den sjamanske veien, eller burker sjamanske teknikker for de er jo bare fantastiske herlige 
Men det er bare min lille mening da.  :whatthef:

Leste nesten hele den artikkelen, men helt ærlig så slutta jeg når jeg kom over halvparten. Det er en tanke som hele tiden slo meg, og som jeg har blitt mer og mer klar over i det siste, De i østen eller vesten?? i alle fall de søranfor Norge i alle fall. trur vist at det er bare de som har hatt sjamaner opp gjennom tidene. Vi har også en historie om sjamanisme flere tusen år tilbake, da tenker jeg spesielt på samene. Eneste at på samisk så heter det Noaide. Og Samene har i årtusner holdt sin lærdom inntil brystet og bevart den godt, De er også slik som indianerne de slipper ikke hvem som helst inn til sine ritualer og sin lærdom. I Joiken demses der ligger historiene og sangnene og mytene, de er ikke skrevet ned slik det er gjort for indianerne. Og det som er skrevet ned om samene er like så som med Indianerne de er preget av frykt, for det er misjonærene som har skrevet dem.

Nei huff huff nå slutter jeg av litt her ja.....

æ ska være enig med deg narnia om at det finnes mange useriøse sjamaner rundt omkring. Men deretter, har vi noen rett til å fortelle folk om kor lang "utdanning" man må ha for å bli sjaman. Æ tror at noen kansje trenger årevis med læring, mens noen kansje får det inn med "morsmelka" på en måte. Vi må også tenke på at vi lever i en annen tid enn de gamle sjamanene. Tror ikke hverken sjamanen eller hans lærling har mulighet for å trekke seg tilbake fra samfunnet(selv om æ skulle ønske man kunne) i lange tider, for å lære. Vi lever i en annen tid, å må nok bare akseptere a det skjer store forandringer i sjaman læring. Tror vi skal være glad for det. Hadde vært værre om sjamanismen hadde blitt borte med de gamle noaidene. Personlig kan æ telle på to fingre kem æ kaller for SJAMAN.....sjøl kalle æ meg for sjamanlærling. Vet at læringen tar lang tid, og at man lærer noe nytt hver dag resten av sitt liv.....

Jeg er for det meste enig med Narnina, men vi må ikke glemme at vi lever i en ny tid hvor ting går fortere enn før.  Jeg er en av de med 2-3 årig utdannelse innenfor sjamanismen, MEN jeg føler virkelig ikke for å kalle meg for sjaman, det av respekt for de virkelige sjamaner.  Å gå den sjamanistiske vegen er en tøff veg, hvor man virkelig møter seg selv i døra og må tørre å møte mørke i seg selv og kjenne på alle sider, alt det som før ble prosjisert ut på andre, det må tas tilbake og eies av en selv.

Hadde jeg visst hva jeg måtte gjennomgå i meg selv før jeg begynte så spørs det om jeg hadde orket/våget, men heldigvis så visste jeg ikke det og nå er jeg bare kjempeglad for at jeg begynte på denne vegen, og jeg vet at det er en lang fortsettelse - ikke noe jeg blir ferdig med, men en ny måte å leve på, erfare på og hvor jeg har gode hjelpemidler til å takle de tunge ting i livet som måtte dukke opp.

Teknikkene innenfor sjamanismen er så kraftfulle at de må brukes med respekt.

Sjaman er fellesbetegnelsen av i dag. Det er klart at alle folk har sine betegnelser. For kunsten kommer fra den gamle tiden før massemediene og globalisering. Samene har sine noaider og inuittene sine angakokker.

Det som er interessant for meg er om disse betegnelsene  peker tilbake til den samme gamle kunsten, om det er restene av den store åndelige arven som nå kommer til syne.

Arven fortjener respekt i seg selv, men ikke alle utøverne fortjener det. Men alle fortjener en sjanse. Jeg er en som er oppdratt til å vise respekt for presten og ekspertene, nesten uansett. Nå har jeg ikke tid til det lenger. Jeg viser respekt ovenfor den som fortjener respekt. Jeg viser respekt for mennesket bak tittelen eller jobben. Tittelen alene imponerer meg ikke lenger.

Så til Narnia: Jeg tror vi kan være enige i at det finnes falsk og ekte respekt.  Vi ønsker noe som kan skape ekte respekt i oss.  Men er du sikker på at den du beskriver en den eneste og gyldige veien til å bli en sjaman som fortjener respekt?

Kan ikke innvielsene skje på andre måter, skrittvis og stille?

Kan det ikke også være slik at noen kommer til jorden med visdommen i seg, liggende klar rett under sinnets overflate, så at de bare trenger et weekendkurs eller to for at visdommen våkner. De må også få anledning til å prøve seg.For vi kommer ikke til verden som ubeskrevne blad. Vi kommer med en ballast. Og kanskje er det de som kommer til verden nå som vil redde verden, og ikke vi som alt er fødte og "utvokste" med vår kunnskap. Å lære gjennom å gjøre og utforske er også en  egen metode.

Men kanskje er det gått inflasjon i bruken av ordet sjaman? Jeg er ganske ny i gemet og har ingen grunn til å mene så mye om det. Men hva sier dere? Er det noen som smykker seg med uekte sjamanfjær der ute?

Reven himself

Kanskje det har gått inflasjon i ordet sjaman, ikke vet jeg, men som med alt annet så kan det vel være noen som smykker seg med tittelen uten å "fortjene" den, slik er det med det meste.

Respekten for medmennesket er det viktigste, uansett om det prest eller lege, heldigvis har vi tatt sjumilsteg fra den gamle tiden da alt for mye respekt var forbundet med titler.

Det er ikke tid lenger til å bruke halve livet til den første eller andre innvielsen, alt går fort og dess flere som går veien dess bedre er det for Moder Jord, for hun er et speilbilde på oss mennesker og vi ser hvordan hun lider akkurat som oss mennesker.  Så når vi jobber med oss selv og renser oss, så hjelper vi Moder Jord.

Hej Reven  :icon_biggrin:

Jeg tror respekten for livet, er det samme som respekten for mennesket. ALLE fortjener respekten. Ligesom ALLE fortjerner LIVET.

Ordet shaman kan det godt være er et moderne ord... og alligevel er det urgammelt.

Vi kalder også alle "amerikaske indianer stammer" for et samlet ord "indianer".....

Hvis der findes en shaman, som siger at han er shaman og ikke er det, -  Jeg villle vide det med det samme, det ville jeg simpel hen kunne mærke.. og jeg tror ikke, at det er en shaman, folk ville udgive sig for, - mere en healer..

Hilsen Shamanen  :icon_biggrin:

"reven":


Så til Narnia: Jeg tror vi kan være enige i at det finnes falsk og ekte respekt.  Vi ønsker noe som kan skape ekte respekt i oss.  Men er du sikker på at den du beskriver en den eneste og gyldige veien til å bli en sjaman som fortjener respekt?

Kan ikke innvielsene skje på andre måter, skrittvis og stille?

Kan det ikke også være slik at noen kommer til jorden med visdommen i seg, liggende klar rett under sinnets overflate, så at de bare trenger et weekendkurs eller to for at visdommen våkner. De må også få anledning til å prøve seg.For vi kommer ikke til verden som ubeskrevne blad. Vi kommer med en ballast. Og kanskje er det de som kommer til verden nå som vil redde verden, og ikke vi som alt er fødte og "utvokste" med vår kunnskap. Å lære gjennom å gjøre og utforske er også en  egen metode.

Men kanskje er det gått inflasjon i bruken av ordet sjaman? Jeg er ganske ny i gemet og har ingen grunn til å mene så mye om det. Men hva sier dere? Er det noen som smykker seg med uekte sjamanfjær der ute?

Reven himself

Jo kjære Reven himself så klart kan det komme skritvis og stille. Det kan også være så at du våkner opp en morgen og vet alt også. Det ligger i blodet på en måte. Men å kalle seg en sjaman når man egentlig ikke har fått noen år i sjamanismen som en seriøs utøver av det, syns jeg er og smykke seg med uekte sjamanfjær ( likte den ja)
Kan også være at en som smykker seg med en uekte sjamanfjær lager mer problemer enn nødvendig for klienten som virkelig trur sjamanen er en sjaman.


Shamanen
Har desverre møtt mennesker som utgir seg for og være en sjaman, men som ikke har noe innenfor der og gjøre. et eksempel var at han hadde trommet for ei jente. Det som skjedde først med den jenta var at hun nesten ikke klarte og komme tilbake, og han bare dunket henne i ryggen, hun kom til bevisthet og fikk åpna øyan, men stakkars jente hun var så høytsvevende at det var uansvarlig for han og slippe henne avgårde. en annen gang hadde han hatt en tromme healing på henne og det samme skjedde, så jeg måtte jo spørre gutten om koffer han ikke jorden henne, og fortalte til han at det er ikke sunt og gå så høytsvenvende for et menneske. Hun var virkelig høytflygende. han svarte at jo hun trengte og gå slik.

PHØØ sier jeg, han viste bare ikke ka han gjorde når han kom til en person som hadde lett for og gå i dype transer. Jeg har trommet selv for den jenta før han karen her, og jeg turte ikke gi alt den kvelden. når jeg var ferdig fortalte hun at når jeg brukte ørnefjæra så kjentes det ut for henner at jeg rista henne som ei fillematte.
Og hun hadde ikke godt av og gå i den tillstanden der så lenge som han lot henne gå i det. (og nu følte jeg meg virkelig som ei oppstanasi lita pia  , ikke meningen)

Så desverre Shamanen så er det så at enkelte som utgir seg for noe de ønsker og være. selv om at jo han har hjulpet mange mennesker, men det at han kaller seg for en sjaman er skummelt, og det at han bruker sjamanske ritualer som er ganske så kraftfulle vist settingen er rett, er jo direkte helsefalig. men men han får seg vell en neseskyver som alle falske sjamanfjærene får son etterhvært.

Hej Narnina 

Jamen det var da forfærdeligt.... 

Jeg håber du trådte til og hjalp den jente 
Jeg ved ikke hvad jeg ville have gjordt i det tilfælde; andet end bedt en bøn så stærk, at han ALDRIG fik lov at udøve nogen form for "healing".

Hilsen Shamanen 

Jeg er heller ingen shaman, men benytter meg av noen shamanmetoder som jeg finner nyttig. Disse er ikke lært på weekendkurs, men er heller ikke lært fra mitt eget miljø.  En kunnskap jeg har tilegnet meg utenfra utfra et personlig behov.
Jeg er  "en læregutt" i mitt eget liv og vil fortsette med det så lenge jeg det er pust i meg. Dersom jeg kan bidra til å hjelpe andre  med det jeg underveis  erfarer og tilegner meg av kunnskap, vil det også bidra til min personlige vekst.
I dag er kunnskap global og fantastisk tilgjengelig. Godt at det søkende menneske har slike muligheter. Det gjør det lettere å finne sin vei i den settingen man ønsker å leve i.

Ikke så nødvendig med en tittel eller merkelapp, - jeg tror den tida kommer da de egenskapene og evnene som diskuteres i dette forumet vil bli svært verdsatt overalt. Og at de er faktisk allerede er det.
Kloke folk som satser på personlig vekst og å dele kunnskap med andre  er etterspurt, fordi dette gjerne følges av kreativitet, livsglede og skaper et godt miljø både for det å lede og å bli ledet.
Så vidt jeg vet er det flere år siden næringslivet så verdien av å sende folk på kurs for å lære tjenelige "shamanmetoder".

Om det bør være noen form for "autoriasjon" for å kunne kalle seg shaman - hvorfor ikke ... ?
Som seriøs veileder og hjelper for andre mennesker finnes det forhåpentligvis et sett  etiske regler som bør gjelde for alle shamaner, men det går jeg sterkt ut fra ligger innebakt i den opplæring man får dersom man går i  sjamanskole eller i organisert lære ...

Dette er en god debattt. Den høyner forståelsen for arbeidet. Jeg tror at veien inn i dette er en individuell vei, og jeg tar helt høyde for det når jeg møter folk som  vil utforske denne veien. Enhver må utforske. I den samiske tradisjonen er vanlig å si det er fire veier inn i sjamanfungsjonen. Det er slektveien, eget valg, utvalgt av åndene og så den fjerde, som er mest forbløffende, nemlig å kunne kjøpe praksisen, åndene, trommene og de hellige fjellene, samt klientene... Dette kan lyde materialistisk eller kapitalistisk, men man må ta med i betraktning at sjamanen kunne si ja eller nei til slike tilbud, så vedkommende valgte egentlig sin etterfølger.

Jeg fulgte i hovedsak eget valg veien, men med innslag av de tre andre. Jeg hadde sjamanarven med fra fødselen av. I en periode drømte jeg om en sjamantromme som holdt på å brenne opp, og fikk følelsen i meg at jeg måtte redde den. Den drømmen førte til at jeg skrev romanen "Trommereisen". Så det var en åndelig kallelse. Så har jeg også kjøp
t kunnskapen ved å gå i gruppe i USA i seks år.

Det jeg savner litt i denne beskrivelsen er å lære av studentene. Det er når man er der ute og skal lære fra seg at man får vite hva man kan og hva man ikke kan. Så jeg støtter det Reven skriver om å lære ved å gjøre.

Du har din vei. Den forandrer seg mens du går den, slik det har skjedd for meg.

Mvh. Ailo

Jeg er mye enig i det Reven skrev.
Selv har jeg stor respekt for "faget", og er av dem som reagerer på at folk kaller seg sjamaner. Det er for meg stor forskjell på å være sjaman og på å benytte sjamanistiske metoder. Jeg blir veldig skeptisk til folk som kaller seg selv sjaman, for jeg er av den mening at det er en "tittel" man får av folk rundt når man er kommet langt nok til at man fortjener den.
Men å lage noen slags autorisasjon av sjamaner kan jeg ikke helt se for meg, en sjamaneksamen høres temmelig villt ut for meg. :-)
Husker da jeg ringte til Ailo for mange år siden, og jeg spurte om det var han som var sjaman. "De sier det", svarte han, og det var for meg et godt tegn.

Hej alle 

Nogle shamaner har fået pålagt at gøre andre opmærksom på en selv, - sådan en er jeg, - Så skønt alle mennesker siger at man skal være ydmyg og "gå stille med dørene" og næsten være usynlig....
Vil andre altid lægge mærke til mig...

Jeg er stolt af at kalde mig en shaman, - for det var det jeg skulle kalde mig..... Og ud fra de tilbagemeldinger jeg har fået, har jeg heller ALDRIG svigtet den shamanistiske tankegang eller gøremåde.

Vi har alle et kald her på jorden, - der er mange der endnu ikke har fundet ud af hvad det kald er... Og MAN FINDER DET KUN VED AT LEDE 

Så led efter jeres kald, jer der endnu ikke har fundet det, og I vil tilsidst finde det  HELD OG LYKKE

Mit kald er at hjælpe menneskeheden, - hvordan skulle jeg kunne det, - hvis jeg var "usynlig"?

Hilsen Shamanen 

Du sier noe der Shamanen. Men det er forskjell på de som har gjordt dette i mange år og tar sjamanismen alvorlig (som deg) og de som bare leker det. eller har godt et wikend kurs eller to og kaller seg sjaman under den og den læremesteren. og læremesteren husker person så vidt  Nei nei stygt og flire.

Personlig så føler jeg at når man springer og kaller seg sjaman og er helt i begynnelsen av sin vei, gjør at navnet sjaman mister sin glød, sjarm og samtidig de som virkelig har arbeidet for og gjøre seg til en sjaman over mange år med lære, de mister ikke sin kraft, men de blir ikke tatt så seriøst.

blir nesten som om at en person kaller seg en rørlegger, bare for at h*n har lagt rørene i et hus og fått det til.

En flott debatt.

Begynte å lure litt på meg selv no for jeg fant ut at jeg for det meste var enig med dere alle sammen. Kanskje det fordi vi alle har en bit av sannheten.

Med eller uten tittel, så er vi alle enige om respekt for individet, og at vi utøver vårt kall på best mulig måte.  I uansett hvilke "fora" vi beveger oss så vil der være noen som er useriøse, tror det er et fenomen vi ikke kommer utenom - dessverre.

Walk in Beauty.

Ikke akkurat direkte relatert til denne debatt, men allikevel: Jeg tilboed en koreansk veninne en brosjyre paa en oppkommende shamanistisk workshop (ja; weekend varianten  ). Saa snart jeg fikk sagt hva brosjyren var for saa rakte hun den tilbake, uten aa lese, med et tydelig misbelligende uttrykk. "Er du ikke interessert - Korea har jo en sterk shamanic tradition?", sa jeg. "Ja, jeg vet det" sa hun, "det var en shaman som ga meg mitt navn". Jeg foelte meg litt dum - og nysgjerrig da..

For henne saa er shamanisme tydeligvis en levende - og hellig? - tradisjon som en ikke "leker" med.. Det ga meg noe aa tenke paa. Litt googling paa Korea+shaman viser at shamanisme er meget sterk der i Korea. Noen som kjenner til det?

Mvh,
Runar

Saxat ur Svenska Dagbladet
--------------------------------------

Korea kan bara förstås genom schamanismen

Offentligt liv i Korea har alltsedan 1300-talet dominerats av den patriarkala konfucianismen. Men viktigare för förståelsen av de två koreanska staterna är den centrala roll som fortfarande innehas av schamanismen.

När folk hör ordet schamanism tänker de flesta på något som förekommer bland stambefolkningar i någon djungel eller på den sibiriska tundran. Under alla omständigheter lever schamaner i ett så kallat primitivt samhälle. Man ser knappast en högteknologisk modern stat som Sydkorea framför sig. Ändå är schamanismen sedan mycket länge den starkaste religiösa traditionen på den koreanska halvön. De facto intar den en så central roll att jag vill hävda att det är omöjligt att förstå sig på de två koreanska staterna utan att känna till dess roll i ländernas såväl gemensamma som senare skilda historia.
Själva ordet schaman kommer från de sibiriska stammarna och kan för lekmannen lättast identifieras som en medicinman av den typ de nordamerikanska indianerna har. (Dem man oftast ser dansande krigs- eller regndanser i cowboyfilmer.) Samerna kallar samme person nåjd, hos koreanerna benämns de mudang och är till 90 procent kvinnor. I alla sammanhang fungerar dessa personer som ett slags karismatiska lokalpräster,
vilka av omgivningen uppfattas som utrustade med extraordinära krafter. Schamaner tar kontakt med andevärlden i avsikt att lösa hälso- och andra problem eller för att skapa fruktbarhet. En annan vanlig funktion är att hjälpa döda andar in i andevärlden, sådana döda som inte insett, eller vägrar erkänna, att de avlidit och därför håller sig kvar i denna värld. Något som i Korea anses kunna förorsaka såväl dålig hälsa som ekonomisk katastrof för de efterlevande.
Det finns två traditionella metoder för schamaner att komma i kontakt med andar och gudar. Den ena är att i extas nedkalla dem för att låta sig besättas och den andra är att i extas ge sig ut på så kallade själsresor för att besöka dem där de befinner sig. Det extatiska tillståndet uppnås på olika sätt, men den klart vanligaste metoden är olika former av rytmisk dans till trumma. I Korea finns främst besättelseschamanism, även om själsresor förekommer i undantagsfall.
En människa tvingas alltid till att bli mudang, antingen genom arv eller genom
att individen drabbas av en oförklarlig sjukdom som dels inte vill gå över och dels inte kan botas på något konventionellt vis. På koreanska benämns detta sinpyong, eller "gudssjuka". Det enda som hjälper är att en redan etablerad mudang driver ut de osaliga andar som besatt personen och introducerar mera samarbetsvilliga väsen som efter detta agerar som den nyblivne schamanens så kallade hjälp-andar (momju). Det rör sig om en initiationsrit med ett döds- och återfödelsetema, samt ett slags bröllopsceremoni mellan den nya schamanen och dess hjälp-ande.

Då koreanskan tillhör de ural-altaiska språken har den förmodligen sina språkliga rötter i Sibirien. Det är därför inte underligt att de där förekommande religiösa animistiska traditionerna samtidigt följt med till halvön. Det är också historiskt väldokumenterat att de tidiga koreanska kungarna uppfattades som ett slags schamaner.
När de kinesiska kulturella influenserna växte i styrka omkring 500 e Kr fick den inhemska religionen konkurrens först från
den organiserade buddismen, och successivt kom även konfucianismen att få fäste i landet. Eftersom Konfucius bland annat säger att människan ska hedra andarna men inte direkt involvera sig med dem, betraktade konfucianerna schamaner som vulgära (en schaman som besätts av andar kan ju inte anklagas för att hålla en distans till dem). Offentligt liv i Korea har alltsedan 1300-talet i det närmaste fullständigt dominerats av den patriarkala konfucianismen. Myndigheterna har oftast antingen ignorerat eller förnekat schamanismens förekomst. Konfucianismen betonar bland annat mannens överhöghet över kvinnan och de mäktigas över vanligt folk. Detta är en av de främsta anledningarna till att schamanismen kom att bevaras bland kvinnor och hos bondebefolkningen. Men även om schamaner under vissa perioder förföljts aktivt och ibland fördrivits ut ur städerna, har de hela tiden kunnat verka i det fördolda och i utkanterna av samhället.
Det schamanistiska idématerialet har vidare utövat stort inflytande på de så
kallade nya religionerna som började uppstå under 1800-talet i mötet med västerländska influenser. I dag beräknar man att Sydkorea har omkring 200 nya religioner. Dessa centreras nästan alltid kring en karismatisk individ som av gruppen anses ha särskilda insikter och talanger av sakral art. De uppvisar alla synkretistiska tendenser och innehåller material från flera religiösa traditioner. Till exempel har en av sekterna, som dyrkar landets mytologiske grundare Tangun, en flagga som bär en symbol vilken kombinerar en svastika med en davidsstjärna. Bland de mera kända nya religionerna från Korea finns de så kallade "Moonies", där ledaren Moon Sun Myung utnämnt sig själv till den reinkarnerade Jesus och sin hustru till dito heliga Maria.

Till buddismen är relationerna mera ömsesidigt synkretistiska. Buddagestalter är mycket vanliga gudsrepresentationer i schamanceremonier. Buddisterna å sin sida har intimt samröre med en typ av manliga schamaner som kallas paksu, vilka enligt lokal sed väljer ut goda
begravningsplatser. Dessa paksu har även influerats av den kinesiska taoismen, som kom till Korea samtidigt med buddismen. Direkta taoistiska religionsuttryck försvann i det närmaste omedelbart då de var för snarlika den lokala folkreligionens. Att dess sofistikerade filosofi förblivit en del av kulturarvet visar sig på den sydkoreanska flaggan med dess symbol för Tao i blått och rött. Runt omkring yin och yang i fullkomlig balans finns de fyra trigramen som representerar de fyra elementen såsom de används i orakelboken "I Ching".
Genom sin flexibilitet och anpassningsförmåga, tillsammans med det faktum att kvinnor i Korea en stor del av tiden lever skilt från männen, har schamanismen inte bara lyckats överleva utan också satt sin prägel på hela det koreanska samhället. Dessutom rimmar de konfucianska idealen om stram manlig kultivering av själen - för sitt eget och samhällets bästa - illa med det koreanska folkets extroverta sociala kultur. Tänk bara på de konfucianska gentlemännen i parlamentet som
kastar valurnor och pappersbuntar på varandra eller sätter sig på golvet och gråter när de förlorat en omröstning. Kanske passar därför de schamanistiska ceremonierna - där klienterna ofta både skojar och bråkar med den besättande anden - koreanerna bättre än den ordnade och svala konfucianismen.
Enligt Yi Yoon Bum, forskare i koreansk schamanism på landets ledande universitet, det statliga Seoul National University, accepteras schamanismen i högre grad nu än på något tusental år. Han menar också att antalet mudanger vida överstiger tidigare uppskattningar och att de fått betydligt mer svängrum. Enligt honom finns det hela 300 000 aktiva schamaner i landet i dag.

Det är dock inte bara Sydkorea som präglas av den schamanistiska traditionen. Även i Nordkorea, så kommunistiskt det nu är, finns tydliga tecken på att den hållit sig kvar. Exempelvis lär den store ledaren Kim Il Sung på 50-talet ha anlitat en mudang för att genomföra en schamanceremoni avsedd att föra hans drunknade sons vilsna själ in i
paradiset. När Kim fortsättningsvis iklädde sig rollen som riksschaman inser man hur stark föreställningen om schamanhärskare är bland koreanerna. Kim Il Sung var aldrig någon särskilt god kommunist, snarare nationalist och traditionalist. Varför då inte bli enväldig kung med magiska krafter och stora monument? Hela den nordkoreanska samhällsstrukturen kan sägas reflektera koreanska traditioner med kungen och överklassen som exploatörer av undersåtarna. Med sin familjebaserade nomenklatura och straff för förrädare i tre generationer spelar regimen på gamla lokala föreställningar om att såväl positiva som negativa specialbegåvningar är ärftliga.
När jag vid ett besök i Söul förra året träffade journalisten Kang Chol Hwan, expert på interkoreanska frågor, hävdade han att schamaner i Nordkorea även i dag stundom anlitas av folk från det regerande partiet och av militären. Huruvida ceremonierna utövas öppet kunde han inte säga, men han menade att folket fortfarande har en stor schaman att tillbe, vilket han
såg som en bidragande orsak till att diktaturen alltjämt fungerar.
Ett tidigare, liknande samhälle har faktiskt funnits i Nordostasien i modern tid. Baserat på en reformerad animistisk religion, shinto, etablerade japanerna under första delen av 1900-talet ett samhälle med kejsaren som gud i centrum. Påfallande likt det system vi finner i Nordkorea i dag även med sina militaristiska övertoner. Situationen här har alltså på det stora hela inte förändrats sedan den japanska ockupationen upphörde. Det som skiljer är ordval och retorik.

Med tanke på vilken central roll schamanistiska tolkningsmodeller spelar på den koreanska halvön är det förvånande att de inte tilldragit sig större uppmärksamhet. Till stor del kunde man tidigare hålla myndigheterna med sin aviga inställning ansvariga. Men numera kanske orsaken snarare är att koreanen ser schamanismen som en del av privatlivet. Den associeras med något som den lokala traditionen uppfattat som mindervärdigt, om än nödvändigt. Går man till en schaman talar
man inte gärna vitt och brett om det.
Men om vi inte tar denna inre konflikt med i beräkningen vid en analys av utvecklingen på halvön är omständigheterna svåra att begripa. Det blir ofattbart att ett land som Nordkorea kan fortsätta att existera om man inte inser hur traditionalistiskt samhället är. Samtidigt är det väldigt vilseledande att landet oftast benämns som stalinistiskt. Snarare präglas det av kejsarkult och konfucianism (som exempelvis visar sig i att man i stället för bilder på förfäder i hustemplet påbjudit folk att ha bilder på far och son Kim i varje hem), kombinerat med en tro på visa personer med extraordinära krafter. Kommunistpartiets ideologi kan helt enkelt liknas vid en ny religion uppbyggd av kända enheter som folket kan identifiera sig med och som därmed accepteras. Kan de dessutom isoleras i den utsträckning som hittills varit fallet har inga andra intryck möjlighet att förändra situationen. Det är väl möjligtvis på denna punkt det under de senaste åren börjat brista, vilka
gör att vi kan nära en förhoppning om förändringar i framtiden.

Samtidigt präglas den önskan om återförening som finns på bägge sidor även av explosivt våld; ytterligare ett uttryck för motsättningen mellan konfucianism och schamanism, det vill säga den konfrontationsvilliga schamanismen (det arkaiska arvet) och det kinesiska idealet av ett kalkylerat och övervägt yttre som okänsligt uppfyller sina plikter. Trots att de på många nivåer är varandras motsatser har båda systemen familjen som utgångspunkt, vilket gör att folken i bägge landsändar fortsätter att uppleva en gemensam identitet.
Om koreanerna kan lära sig att utnyttja denna historiskt betingade motsättning i sin kultur och i stället låta de konträra elementen samverka tror jag att de framgångsrikt kommer att hantera de problem som uppkommer. Sydkorea har ju tämligen fredligt gått från en repressiv militärdiktatur till en fungerande och relativt välbeställd demokrati på bara femton år. Även om det är en lång väg att vandra kan Nordkorea med
diplomatiskt och ekonomiskt stöd av sina bröder och systrar i syd tillsammans med Kina och Japan kanske göra det samma.
Det allvarligaste hindret för en återförening är nog den enorma skillnaden i ekonomisk utveckling. Nordkoreas ekonomi är i dag i trasor, infrastrukturen eftersatt på alla plan. I en nyutkommen bok av professor Lee Ji-Soon vid Seoul National University beräknas kostnaden - vid en plötslig kollaps av regimen i nord - för varje enskild sydkorean till omkring 20 000 kronor de närmaste 15 åren. Under alla omständigheter bör nog USA och Ryssland spela underordnade roller om allt ska kunna gå fredligt till. Korea är en intern, möjligen asiatisk, angelägenhet.

(under strecket 30/3)

AV JOHAN ENGBLOM
religionshistoriker

www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_9432731.asp

Ailo skrev dette i sin bok - SJAMANSONEN:

Kvinnelige sjamaner står mer i forgrunnen i de tradisjonene som stammer fra jordbruk, planting og høsting. Sjamanismen i Korea er dominert av kvinner, som den er det blant Mapuche-indianerne i Chile. Jeg har en egen forbindelse til begge disse tradisjonene. Det var en Mapuche-sjaman som trommet for meg da jeg gjorde mine første sjamanreiser. Og for 10 år siden var jeg med på et fantastisk danserituale, som en kvinnelig koreansk sjaman som heter Hi-Ah Park,holdt på Radisson SAS hotellet i Chicago. Mens jeg arbeidet med denne boken blir jeg invitert til en sjamankonferanse i Tyskland,der hun også skal være med.

Han kjenner ei sjamandame fra Korea - så han burde vite mer om sjamanisme i Korea

"lotta":

Hmmm.. har tenkt mange ganger: Kan en bli noe en ikke er, d.v.s. jeg er ikke sjaman, har lite tro jag kan bli det, fordi det har jeg ikke fått i meg ved fødselen.Kan ikke tenke meg å kalle meg sjaman, uansett hvor mange kurs og skoler jeg tok.Klart jeg kan  lære om sjaminisme, skikker  o.s.v., men om jeg kunne praktisere som sjaman tror jeg ikke jeg hadde samvittighet til å gjøre, fordi uansett så tror jeg ikke at  sjamanismen som læres på kurs og lignende kan  gi diplom til å kalle seg sjaman. Tror helt og holdent at man er fødd til det, via sin sjamanslekt.Selv om jeg har hørt at i alle oss mennesker er det sjamanblod ifra tidenes begynnelse, men, men,,,Men meget intressant er det--sjamanisme, og jeg respekterer dem som virkelig er sjaman..;-)))Uffda,, sikkert mye dumt jeg sa nå, men  det var nå mine tanker om det,,,,

Ailo er inne på dette med hvilke måter man kan bli sjaman på - og det er ikke bare via slekt. Men det blir lettere å videreføre noe fra ens egen slekt. Og ikke så lett å gjøre det av egen frie vilje. For min del så ønsker jeg å lære mer om sjamanisme og teknikker der sånn. Og bruke det til å hjelpe andre. Det er min holdning til sjamanisme, men jeg vet ikke hvor det vil ende og tar så det kommer Jeg studerer ikke sjamanisme uten grunn iallefall.

Dette er en god debattt. Den høyner forståelsen for arbeidet. Jeg tror at veien inn i dette er en individuell vei, og jeg tar helt høyde for det når jeg møter folk som  vil utforske denne veien. Enhver må utforske. I den samiske tradisjonen er vanlig å si det er fire veier inn i sjamanfungsjonen. Det er slektveien, eget valg, utvalgt av åndene og så den fjerde, som er mest forbløffende, nemlig å kunne kjøpe praksisen, åndene, trommene og de hellige fjellene, samt klientene... Dette kan lyde materialistisk eller kapitalistisk, men man må ta med i betraktning at sjamanen kunne si ja eller nei til slike tilbud, så vedkommende valgte egentlig sin etterfølger.

Jeg fulgte i hovedsak eget valg veien, men med innslag av de tre andre. Jeg hadde sjamanarven med fra fødselen av. I en periode drømte jeg om en sjamantromme som holdt på å brenne opp, og fikk følelsen i meg at jeg måtte redde den. Den drømmen førte til at jeg skrev romanen "Trommereisen". Så det var en åndelig kallelse. Så har jeg også kjøp
t kunnskapen ved å gå i gruppe i USA i seks år.

Det jeg savner litt i denne beskrivelsen er å lære av studentene. Det er når man er der ute og skal lære fra seg at man får vite hva man kan og hva man ikke kan. Så jeg støtter det Reven skriver om å lære ved å gjøre.

Du har din vei. Den forandrer seg mens du går den, slik det har skjedd for meg.

Mvh. Ailo

Hej alle 

Jeg kendte en mand i Spanien, som kunne helbrede syge mennesker. Hans historie var at han havde mødt en St. Lourdes (en helgen) som sagde til ham: Hvis du skaber en park til ære for mig, vil jeg give dig evnen til at helbrede syge.. Han gjorde det hun gerne ville have skabte en park til ære for hende. Og han begyndte at helbrede syge... Dernede blev han kaldt: Ham der kan helbrede Manden gik i trance, når han helbredte...
Jeg kan i dag se at den måde han helbredte på, var en shamanistisk måde...
Hvis vi ser os om, kan vi se at Shamanen kan bruge alle former til helbrededelse (planter, krystaller, ilden og meget andet) Hvor at dem der ikke er shamaner, kun kan bruge en af måderne til at helbrede. Ikke et ondt ord om de mennesker for de kan være meget dygtige til deres form for helbredelse, men de kan ikke kalde sig shamaner.

Der har lige gået en film i Danmark der hed "Kamelen der ikke kunne græde" (filmen var fra tibet eller nepal)  i filmen blev der sendt bud efter shamanen, - og hvad sker der...
Shamanen kommer drøndene på sin mortorcykel.... men samtidig var det rart at se at en shaman sagtens kan leve i et moderne samfund og stadig arbejde med sine 20.000 år gamle ritualer... 

Jeg tror shamaner findes i hele verden... men hvad titlen er.... det ved kun de selv...

Hilsen Shamanen 

" visst man tror man er ferdig ulært, da er man ferdig..."
    man lærer så lenge man lever.

"...man lærer så lenge man lever."
Ja uten tvil og det er jo faktisk mulig at vi har med oss lærdom gjennom flere liv eller fra våre forfedre via den genetiske arven. I hverfall er det sikkert at noen ganger bare vet du - du vet at du har vært et sted før - du møter mennesker - du får bare en tydelig og avslappet følelse i deg om at dette er kjent.
Jeg har hatt møter med flere mayaprester i Guatemala og gått i, intensiv, lære i ca.8 mdr. hos en av dem. Da var tvilen og skepsisen fremdeles dominerende, men jeg var "blitt ført til dette", og mye føltes kjent. Tilbake i Norge fikk jeg kontakt med Ailo og SAIVO. Igjen som en tilsynelatende tilfeldighet. Gjennom læretiden der er bevisstheten modnet. Jeg blir kjent med sider av meg selv som alltid har vært der, fra fødselen av tror jeg. (og om jeg skal tro på det: fra mange liv før dette)
Så det å kalle meg sjaman, det er ingen lett sak, en skrekkelig utfordring, og jeg tenker at siden vissheten ikke er helt tilstede, så er jeg nok fremdeles i lære og vil være det resten av dette livet også. Men jeg har en god følelse på at jeg er på rett veg.
regni